Lovisa Rengren Söderlind

Vikten av att ha vänner

Allmänt tankar Permalink0
Jag är tre år och hoppar runt på en madrass inne på det trånga dagiset. En blond flicka hoppar bredvid mig. Hon heter Sara och är min allra bästa vän. Vi leker bara vi två och 17 år senare är vi fortfarande bästa vänner.
 
Ända sedan jag varit liten har jag varit väldigt social, flyttat runt och varit vänskaplig med alla olika människor. Jag har aldrig fastnat för en viss typ av vänskap och det kanske beror på att jag då inte visste vem jag var eller ville vara. Många människor har kommit och gått in i mitt liv. Dem flesta av dem betydde inte ens något särskilt för mig. Jag levde liksom på att vara bekant med många människor. Jag fick ångest av att vara själv. Jag brydde mig alltså inte särskilt mycket om vem jag var bara jag var med någon.
 
Många gånger kände jag att alla mina vänner var utbytbara och det var hemskt men jag kunde inte rå för det. För mig var majoriteten helt hopplösa och otroligt tråkiga, inte som person i sig utan som vän. Jag kände mig nog säkert själv utbytbar. För mig ska en äkta vän betyda allt och man ska vara beredd att göra allt för hen och det verkade inte mina dåvarande vänner vara beredda att göra. Inte för att dem inte brydde sig men det märktes inte. Idag tror jag faktiskt inte att någon av dem skulle sakna mig om jag försvann. Det har fått mig att sakta släppa taget om dem.
 
Nu har jag dragits in i en slags vänskap jag aldrig stött på förut. Här i lilla Avesta där jag aldrig trodde att jag skulle bo. En vag bekantskap som började på ett träningsläger för över fem år sedan har idag blivit något som betyder otroligt mycket för mig. Jag gick egentligen aldrig in helhjärtat i detta utan jag tog bara ett steg fram, hängde kvar ett tag utan krav och vips kände jag för första gången att jag skulle gråta om denna vän dog. Jag har så länge saknat den känslan och det finns så få människor (som inte är familj) som står på den listan över människor jag verkligen skulle sörja.
 
Jag tror inte att man kan tvinga fram sådan vänskap utan den bara kommer och det är meningen. Detta inlägg skriver jag alltså för att visa att det finns en vän för alla. Jag har flera gånger i livet känt mig utanför, konstig och känslokall när det kommer till vänskap. Genom att acceptera mig själv och mina svagheter samt se mig som en grym tjej har jag kunnat få vänner för livet. Vänner som jag bara vill krama om och gråta med för att jag är så glad att dem finns.
 
Det är så viktigt för alla människor att känna sig behövda och att behöva andra. Jag har liksom alltid trott att jag varit stark själv men jag har insett att jag varit för stark. Idag kan jag vara med mina vänner även fast jag mår skit. Jag kan säga att jag har ont i själen och jag kan berätta om hur jag mådde förr. Jag kan ligga i soffan svettig och äcklig och se film med dessa vänner och vi alla tycker det är helt okej. Vi behöver inte vara top notch inför varandra.
 
Så himla mycket kärlek till Sabina, Mollie, Maria och Maja!
 
Till top