Lovisa Rengren Söderlind

The fault in our stars

Allmänt cancer, mamma Permalink2
Ibland undrar jag på riktigt om stjärnorna står helt fel i förhållande till mitt liv. Det är som om universum motarbetar mig gång på gång. Det har liksom börjat blivit komiskt alltihopa!
 
För att ni ska förstår hur jag menar så tar jag det kort... Pappa har krockat ett X antal gånger utan att det ens varit han som vållat olyckan (långtradare med bromsfel). Mamma har alltid haft problem med höften och sen kom sköldkörteln och ställde till allt. Jag fick min första livskris. Anorexia i familjen. Brorsans mamma fick cancer. Brorsan fick sjukdom. Jag blev sjuk, gick in i väggen och fick en depression. Pappa krockade igen. Pappa fick åka in akut för tarmen. Jag la in mig frivilligt för vård. Släkting nära döden. Farfar dog. Pappa fick åka in akut för tamren igen.
Ja ni hör ju bara! Det har hela tiden bara överlappats med olyckor och sjukdomar i min familj och detta är inte sen alla. Vi har under hela tiden varit starka, burit varandra och överlevt. Man brukar ju säga att det drabbar bara dem starka, men då brukar jag tänka "Även dem starka faller någon gång och när ska det ske?"
 
Nu till själva huvudämnet i detta inlägg. Min mamma har cancer.
 
Det är så jävla uppenbart att stjärnorna står fel i våra liv för detta är på riktigt helt sjukt. Hur mycket ska vi behöva ta i en enda familj? Ta mig inte på fel sätt, jag klagar inte på mitt liv och vill inte bli ett offer men ibland undrar jag liksom bara hur det ens är möjligt. Hur kan man ens överleva alla dessa saker på bara 20 år?
 
Min mamma har nu alltså fått cancer i äggstockarna. Nära besläktat med bröstcancer. Detta är ärftligt och jag och min syster kommer under vår livstid nu att utredas och undersökas, vilket är jätte bra! Vi har flera på mammas sida som haft cancer och dött av det bl.a morfar.
 
När ni nu läser detta ligger min mamma på operationsbordet. Nedsövd och redo att möta sin värsta fiende på riktigt. När hon vaknar vet hon inte vad som väntar henne. Gick de bra? Måste hon opereras igen? Har hon stomipåse? Det är så starkt att lämna över sin kropp till ett team okända läkare, sövas och lägga sitt liv i deras händer. Modigt! Hon är en av dem starkaste kvinnorna jag vet och måtte Gud för fan hålla henne vi liv för annars kommer jag aldrig någonsin se på en bibel igen.
 
Idag börjar den långa vägen. En gladiatorkamp mellan en kvinna och världens värsta sjukdom!
 
#1 - - Anonym:

Omtankar från Pappa, kram!

#2 - - Sanna:

styrkekram!

Svar: Tack Sanna!!!
Lovisa Rengren Söderlind

Till top